fuxen - life of Ulla

Varför söka spänning när det enda jag vill ha är trygghet?

Min sol har slocknat, min stjärna har dött.
Jag är den skyldiga.

Det sitter en man i min soffa men jag vet inte vem han är. Han säger att han känner mig men ack så fel det är.

Kiss på nosen.
När jag var hos internationella samordnaren på högskolan sa honatt jag var sent ute med att söka visum. Jag snabbt som attan beställde biljetter och skickade in min visumansökan. Idag fick jag tillbaka visumet, fint tänkte jag men grejen är att de utfärdade visumet nu i maj och det gäller ett halvår framåt, till den 22 november och jag har planerat att åka hem den 30 november. Jaha vad ska jag göra nu? Vad händer om man inte har giltligt visum när man ska åka hem? Fan, det här skulle gå smidigt hade jag tänkt. Antingen får jag boka om mina flygbiljetter eller så.. äh jag får väl börja med att ringa till ambasaden. Pratar de svenska där månne? Nä nu börjar jag gråta.

Sådär ja. Idag har jag bokat min flygbiljett till Indien och ansökt om visum. Så nu är det liksom bokat, oåterkalleligt. Jag åker måndagen den 25 augusti och kommer hem söndagen den 30 november. Spännande. Jag har aldrig åkt nånstans själv. Jo till Göteborg, det är nog det längsta jag har åkt ensam. Det är tur att jag och Erik flög tillsammans till Spanien i vintras, så jag vet hur det går till på flygplatser och sådär. Erik var mest moraliskt stöd, det var jag som skötte businessbiten. Fast i Spanien fanns det svenska guider från flygbolaget, så det var inte speciellt jobbigt att göra sig förstådd. I Indien kanske det är annorlunda. Indien ska vara ett väldigt byråkratiskt land har jag hört. Jag tror att det är bra, jag gillar ordning och reda. Kanske gör jag inte det när jag väl är där. Oj vad spännande, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Allt du rör vid blir till bajs

Ja jag vill. Men jag vill också inte. Det är bara tanken på att vara borta från Erik som gör mig tveksam. Tre månader är sjukt lång tid. Guldbollen är sjukt stor. Men Erkki säger att han ska hälsa på mig. Det hade ju gjort längtan lite lättare. Värst blir nog de två veckorna i september när det är skollov. Vad ska jag göra då? Jag vågar inte åka runt själv i Indien. Tror jag. Vill inte gärna bli våldtagen eller kidnappad. Fast det vill jag inte här hemma heller. Jag måste verkligen ta mig i kragen och söka kontakt med folk och våga hänga på. Jag är inte så värst bra på det. Jag gillar mer att sitta hemma med mammsen. Trygghet. Jag måste göra massa trygga saker nu så att jag samlar på mig mod. Eller kanske borde jag utmana mig själv redan nu och göra massa farliga och oförutsedda saker? Att åka på fest i Lund i lördags var lite en sån grej, jag hade nog inte pallat i vanliga fall. Fattar ni hur inrutad jag är? Indien är sjukt stor för mig, och det är ändå en del av min utbildning. 



Trygghet i min äldsta och bästa klänning. Inrutad.

Ang. föregående inlägg, så är jag ABSOLUT ingen abortmotståndare, om det var nån som uppfattade det så. Jag tycker bara att det är ett svårt etiskt dilemma som en del föräldrar får stå inför. Jag vet inte om jag själv hade velat göra fostervattensprovet för att få reda på eventuellt Downs syndrom.

Dessutom stöter i 80% av fallen kroppen själv bort ett foster med Downs. Så jättestor chans är det inte att man ställs inför dilemmat.

Okej, glöm allt jag har sagt, jag ska INTE åka utomlands. Jävla kukskola jag ska fan ta mig hoppa av. Och långsamt internet har de också och kan du vara snäll att sluta knappa så jävla hårt på tangenterna TACK!

Sakta skrider det framåt med skolarbete och mot jul. Jag myser i min ensamhet i min lägenhet, mitt julträd står här brevid och glädjer mig. Jag ska laga någon form av middag, om jag känner mig själv rätt blir det pasta igen. Erik är på jobbet och det är inte kul att laga mat bara till mig själv. Dessutom har vi inte så mycket godsaker hemma. Jag vill ha sååås. sauce.
Jag vill också ha en större lägenhet och en värld där jag inte behöver vara rädd för att gå utanför dörren. Inte rädd över huvud taget. Men det är jag nu. Inte just i denna stund, men i denna värld. Det är därför jag drar mig för att flytta tillbaka till Malmö. Jag vill inte vara rädd när jag är ute på kvällen, rädd för att bli våldtagen och skjuten i huvet. Här är jag inte så rädd, bara för att bli inlåst i källarförrådet. Ja jag vågar inte gå så långt i från byn heller, ifall nån mystisk man skulle lurpassa i buskarna. Man får inte vara dumdristig, det sa Erik när vi flyttade hit. Det finns våldtäcktsmän där man minst anar det.

Jul jul jul, jag kommer inte riktigt i stämning. Jag försöker lyssna på julmusik, men de spelar bara massa rapremixer på jullåtar. Jag har köpt apelsiner för att sätta nejlikor i, så det ska lukta gott. Jag har hängt kulor och glitter i vår största krukväxt, de blev ganska fint men det luktar liksom inte gran. Jag har hängt kulor i fönstret och två adventsstjärnor, druckit glögg och varit på julfest. Det känns ändå som att något saknas. Lugn och julefrid kanske. Jag gnällde alltid på mamma när vi bar upp låda efter låda med julgrejer men nu saknar jag mammas mysiga pyntande. Allt ska liksom bytas ut mot julsaker för att det ska kännas på riktigt. Gammalt ska blandas med nytt och hemgjorda julpynt. Julgranen ska dofta och mamma ska laga mat hela dagarna. Vi ska göra julgodis tillsammans, marsipan och choklad och lussebullar. Jag vet inte riktigt om det är så vi haft det, men jag får åka ner till mamma snarast för att komma i stämning.

Igår kom Caesar!!! Grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis grattis!! Puss kram Hanna och Fredrik från ex-grannen!

Shit. Jag fick nyss ett sms av Fredrik. Jag kan inte fatta att bebisen kommer om 2 veckor.  Undrar om Hanna fattar. Det lär kännas iallafall. Magen lär ju vara stor som ett hus. Fast jag träffade Hanna i augusti och då var hon ändå i 6 månaden och det syntes knappt på henne. Bebis i magen, det är helt ofattbart. Det var ju nyss vi var på pizzerian och lyssnade på hårdrock känns det som. Alltså kvällen är bebbe blev till. Shi den. ja jag säger då det, snart får det nog vara min tur. Jag har aldrig ens hållt i en bebis, jag måste ju få prova lite hur det känns nu när Caesar kommer.
Min bästis från lågstadiet är också med bebis, dom ska ha i mars men hennes mage är ju Giant. Nu börjar det krypa närmre, man kommer aldrig ifrån det, det kommer att söka Dig också. förr eller senare...

Pappa var här i helgen.
Svamp i stora mängder hittades men konsumerades inte.
Hotellmat konsumerades i stora mängder. Apelsinsorbet mmmm..
Viktiga ämnen avhandlades. Inte.
Karrlek. Pappa.


Och jag njuter verkligen av mina lugna ensamma söndagar. 12 timmars lugn och ro. Tid att själv bestämma över. Ofta ser de ut som idag. Köra kära Erik till jobbet, sen långfrukost, lite pluggande, kaffe, te, långkok, bak och god mat, lite teve och film, telefon med mamma, en runda med bilen, lite mer plugg, internet: facebook, lite härlig skönlitteratur och musik, choklad, te och en bra film. Sen hämta Erik och sängdags. Härliga underbara söndag. Jag älskar dem.

Idag var min sista dag på tonårskortis. Visst kanske de kommer ringa mig när de behöver en extra vikarie men jag saknar det redan. Det var kul att min sista dag blev med Babbs för det är hon som gjort min sommar värdefull. Vi har dansat till Markoolio och varit på långpromenad idag och dansat igen till sällskapsresan-melodin och vamos ala blöja. Hoho vad jag har skrattat idag och hela sommaren och tänk vad roligt det kan bli när man återupptäcker att man har ett hål i magen som man kan stoppa in ett finger i. Och tänk vad roligt när man kan ligga på golvet och lyssna på musik och sjunga högt och bara skratta med sin kompis. För det är nog vad vi är egentligen. Förbjudna kompisar. Det är ju tyvärr så att det inte bara är till att lyfta luren och slå numret till sin utvecklingsstörda autistkompis när man vill hitta på nåt. Ta en fika eller lyssna lite på musik eller köra en runda. Tyvärr är det inte så lätt. Jag är ganska ledsen över det. Tänk vad kul vi kunde haft om vi fick göra vad som föll oss in. Undrar om föräldrarna hade tyckt att jag var en psykopat om de hade vetat att jag vill umgås med deras märkliga unge. Utan betalning. Dom hade kanske tyckt att det var kul.

Detta är så jobbigt. Man kan inte sälja sina vänner och kamrater, det går inte. Jag klarar inte det.