fuxen - life of Ulla

tjoho!
Erik och jag håller på att sy mittelalter-klaaade. Medieval clothes. Medeltidskläder. Och jag har ett arbete att skriva som ska in på torsdag så jag snabbar mig som attan att skriva för att jag ska kunna sy. För det är så ruuuligt! Hejdå.

Vad många fantastiska människor det finns egentligen. Som man verkligen borde ta vara på och visa sin uppskattning till. Synd att jag är så neggig jämt och stör mig på människor. Dom kan ju vara underbara utan att jag upptäckt det. Vad vet jag? Men jag känner att jag måste börja visa min uppskattning mot folk som passar mig, som jag ser något bra hos. Men vad ska jag göra, det känns så kackit att bara säga "Du ska veta att jag verkligen gillar dig alltså." Det låter ju som att man är full. Och det är nog där vi har problemet. Jag är rädd för att få dissen eller att de ska tycka jag är påträngande. Jag hade själv haft svårt att ta en sån kommentar. Som Ida t.ex. hon har sagt flera gånger att hon tycker att jag är en bra människa och så och jag kan inte förmå mig att svara nåt bra på det. För jag gillar ju Ida skitmycket också men det känns fånigt att säga det bara. Jag får visa det på nåt annat sätt, kanske köpa en blomma hahaha... Men fan, man märker när människor gillar en eller inte.

Också har jag en tabbe med en i min klass som brukar sitta på bussen när jag går på i Bromölla. Och jag låtsas alltid att jag inte ser henne men det känns jättedumt för jag läser alltid av om hon är där eller inte och då råkar blickarna mötas men ändå sätter jag mig nån annan stans utan att hälsa. Det har blivit en sån ond cirkel nu för jag får ångest varje morgon när jag tänker på det. Och jag får ångest när jag går på bussen och hon är där. Men jag kan inte komma på ett enda ämne som jag skulle kunna prata med henne om, och det känns fantastiskt jobbigt. Egentligen är det hennes fel tycker jag. Hon svarar bara ja och nä på frågor och det blir så FANTASTISKT TRYCKT STÄMNING! Om jag hade varit hon så hade jag satt mig längst bak varje dag så att jag skulle slippa den pinsamma stämningen när jag går på bussen. Jag antar att hon inte heller vill prata. Och det har blivit en ond cirkel. Häromdan hade jag bestämmt mig för att sitta med henne och säga att jag var tvungen att läsa boken inför seminariet, men då var där mycket lediga platser så jag låtsades igen som att jag inte såg henne. Åh fan vad jobbig jag är.

Jag har alltid sån ångest när jag är ensam med en person. Det kan vara vem som helst, hur kort tid som helst, men jag känner sånt tryck på mig att föra konversationen framåt. Jag har väldiga problem med tystnad. Men såfort det finns en tredje person så är det ingen ångest alls, då ligger inte ansvares enbart hos mig.

Jag kommer ihåg när jag skulle fika med Elly och Ellen för många herrans år sen, även då ville jag komma lite senare för att jag skulle slippa prata ensam med någon av dem. Och om jag var tvungen att vara ensam med någon ville jag helst ha Elly. En gång var Elly sen och jag fick vara ensam med Ellen, jag kände ångesten knacka på men då säger Ellen plötsligt att hon tycker det är så lätt att prata med mig och att vi har det så bra. Det fick mig verkligen att tänka. Problemet sitter verkligen i mitt huvud. Jag är ingen blyg person, och skulle antagligen hitta ämnen att prata om med de flesta människor. Jag kan prata med gamlingar och ungar, med utvecklingsstörda och hundar. Jag pratar i mun på Eriks mostrar utan problem, jag pratar med taxichaufförer och gitarrkillar på bussen, med expediter och mina grannar. Jag borde ha något att prata om med min klasskamrat, vi har ändå skolan gemensamt. Problemet sitter i mitt huvud.


Hjälp mig igen, talpedagoger!

Jag blir schizo. I fredags var jag i Sölvesborg och träffade mitt band lite. Sen satt jag, Dan och Emma i Emmas trädgård och drack öl, jag satt i kortärmad (!) i solen. Och i morse när jag vaknade var det snö ute. Vad ska jag ta på mig liksom? Hur ska jag få rätsida på dethär? Jag har iallafall köpt ett par byxor för 100 spänn idag.

Varför får jag sån otrolig lust att
rensa avloppet
gå ut med soporna
rengöra undersidan av toalettringen
torka av alla flaskor i badrummet
skrubba diskstället
torka av bord
packa skolväskan
skriva sms
vattna blommorna
när jag egentligen borde plugga?

Ingen i hela Olofström har haft internet sen igår eftermiddag. Det är ganska coolt att tänka på. Men det var lite otur för mig för jag hade tänkt anmäla mig till sommarkurser och det var sista dagen idag. Men som tur var så gick det igång till slut så jag har anmält mig till
Bild - Grafik 1 (1-20) 5 p
Konflikter och mobbning i skolan och arbetslivet (1-5) 5 p
Faunistik och floristik (1-20) 5 p
I fall jag inte får sommarjobb alltså. Hellre läsa än intima Invima. Och att plutta lite i bild är ju bara kul och inte alls jobbigt.

Imorgon ska jag till Sölvesborg och umgås med mitt band, fast vi ska inte repa, vi ska bara diskutera. På lörda kanske vi ska repa och dricka lite bärs men jag får se.

Förra lördagen var jag och min kära Erik nere på Pizzan med Hanna och Fredrik och hade hårdrockskväll. Fourever spelade och försökte överrösta och stjäla uppmärksamhet från melodifestivalen. Det gick rätt bra faktiskt. Och cet var kul med. Sen hade vi efterfest. Det hade jag aldrig i Malmö. Kool. Jag tror jag är fast i Blekinge. Jag är nämligen helt såld.

Idag är en sån dag när jag vill sitta på en uteservering med Våffe, ta 2 öl och en väldans massa cigaretter, sitta där i solen trots att det är måndag och analysera sönder saker. Det hade jag velat göra idag.

Folk som röker får mer motion och friskluft än ickerökare. På tal om röka alltså. Jag tänkte på trappor ner ut och röka trappor upp trappor ner ut och röka trappor upp. Tur att mina klasskamrater är rökare så jag också får motion och friskluft. Fast idag är väl alla människor utomhus i sooolen. Jag stod på min (franska) balkong idag och tittade på sooolen. Termometern visade på 20 grader. Jag blev euforisk. (synd att jag inte vet vad det betyder)

Oj hej jag glömde att ta med vissa faktorer i min logiska uträkning om pedagog vs psykolog. Det är så att den lägsta intagningspoängen på andra urvalet för att komma in på psykologprogrammet är 19,69. Så jag måste läsa upp ca 3,81 poäng. Det kommer kanske ta 2-3 år eller nåt. Jag vet då inte, jag gillar min utbildning.

Jag vet inte men Dan fick mig att tänka idag. Kanske är inte lärare the thing to be. Tänk när jag är fyrtio. Ska jag stå där då, på skolgården, med en massa barn skrikande runt omkring mig och göra samma "pedagogiska aktiviteter" år ut och år in? Kommer jag följa de fyra F:en? Kommer jag ställa mig de didaktiska frågorna? Kommer allt ha ett syfte? Vill jag inte nå längre än så?
Kanske jag vill hoppa av och bli barnpsykolog iallafall. Men jag vet inte om jag kan. Nu har jag ju börjat här. Men fan alltså, det är inte fritidspedagog jag vill bli egentligen. Hur lång tid ska det egentligen behöva ta för att nå sitt mål? Fast i mål kommer man väl aldrig riktigt. Då är det ju nåt som är fel.
Men kolla: 3,5 år på lärarutbildningen nu, sedan jobba i minst 3 år, sedan 2 eller 3 års utbildning till specialpedagog. Så om 9 år är jag färdig med min utbildning. Kul. Då är jag 31 år. Om man inte räknar med att föda barn och andra oförutsedda händelser. Om jag hoppar av nu är jag psykolog om 5,5 år. det är ju också rimligt. Men jag vet inte.. Vad ska man bli egentligen? Vad är jag? Vem bestämmer?

Jo kolla här:

"Från och med den från och med 1 april 2004 är tillsvidareanställda fritidspedagoger garanterade en lön på minst 16 400 kronor i månaden efter ett års provanställning"

"31 000 kronor i månaden. Det var den genomsnittliga månadslönen för samtliga psykologer år 2006"

Lite skillnad.
Om jag räknar med 30% skatt (lite sänkt nu, borgarna) kommer jag ha ut ca 11 400 som fritidspedagog och 21 700 som psykolog. Specialpedagoger kanske tjänar 25 000 (17 500 efter skatt). Ja och studieskulden blir den samma nu när jag ändå har börjat på lärarutbildningen. Min liv å knappelåda jag vet då inte.

Äh. Här kommer en rolig bild som kan pigga upp livet.

Jag hatar att du är död. Jag hatar det.

Jag tänkte skriva back in bussines men jag vet inte hur det stavas. Well well, man kan väl säga att jag är på gång igen efter en tid av...ja ren sorg. Det värsta som har hänt i mitt liv ja. Well nu tar jag nya tag.