07.03.21 Talets gåva
Vad många fantastiska människor det finns egentligen. Som man verkligen borde ta vara på och visa sin uppskattning till. Synd att jag är så neggig jämt och stör mig på människor. Dom kan ju vara underbara utan att jag upptäckt det. Vad vet jag? Men jag känner att jag måste börja visa min uppskattning mot folk som passar mig, som jag ser något bra hos. Men vad ska jag göra, det känns så kackit att bara säga "Du ska veta att jag verkligen gillar dig alltså." Det låter ju som att man är full. Och det är nog där vi har problemet. Jag är rädd för att få dissen eller att de ska tycka jag är påträngande. Jag hade själv haft svårt att ta en sån kommentar. Som Ida t.ex. hon har sagt flera gånger att hon tycker att jag är en bra människa och så och jag kan inte förmå mig att svara nåt bra på det. För jag gillar ju Ida skitmycket också men det känns fånigt att säga det bara. Jag får visa det på nåt annat sätt, kanske köpa en blomma hahaha... Men fan, man märker när människor gillar en eller inte.
Också har jag en tabbe med en i min klass som brukar sitta på bussen när jag går på i Bromölla. Och jag låtsas alltid att jag inte ser henne men det känns jättedumt för jag läser alltid av om hon är där eller inte och då råkar blickarna mötas men ändå sätter jag mig nån annan stans utan att hälsa. Det har blivit en sån ond cirkel nu för jag får ångest varje morgon när jag tänker på det. Och jag får ångest när jag går på bussen och hon är där. Men jag kan inte komma på ett enda ämne som jag skulle kunna prata med henne om, och det känns fantastiskt jobbigt. Egentligen är det hennes fel tycker jag. Hon svarar bara ja och nä på frågor och det blir så FANTASTISKT TRYCKT STÄMNING! Om jag hade varit hon så hade jag satt mig längst bak varje dag så att jag skulle slippa den pinsamma stämningen när jag går på bussen. Jag antar att hon inte heller vill prata. Och det har blivit en ond cirkel. Häromdan hade jag bestämmt mig för att sitta med henne och säga att jag var tvungen att läsa boken inför seminariet, men då var där mycket lediga platser så jag låtsades igen som att jag inte såg henne. Åh fan vad jobbig jag är.
Jag har alltid sån ångest när jag är ensam med en person. Det kan vara vem som helst, hur kort tid som helst, men jag känner sånt tryck på mig att föra konversationen framåt. Jag har väldiga problem med tystnad. Men såfort det finns en tredje person så är det ingen ångest alls, då ligger inte ansvares enbart hos mig.
Jag kommer ihåg när jag skulle fika med Elly och Ellen för många herrans år sen, även då ville jag komma lite senare för att jag skulle slippa prata ensam med någon av dem. Och om jag var tvungen att vara ensam med någon ville jag helst ha Elly. En gång var Elly sen och jag fick vara ensam med Ellen, jag kände ångesten knacka på men då säger Ellen plötsligt att hon tycker det är så lätt att prata med mig och att vi har det så bra. Det fick mig verkligen att tänka. Problemet sitter verkligen i mitt huvud. Jag är ingen blyg person, och skulle antagligen hitta ämnen att prata om med de flesta människor. Jag kan prata med gamlingar och ungar, med utvecklingsstörda och hundar. Jag pratar i mun på Eriks mostrar utan problem, jag pratar med taxichaufförer och gitarrkillar på bussen, med expediter och mina grannar. Jag borde ha något att prata om med min klasskamrat, vi har ändå skolan gemensamt. Problemet sitter i mitt huvud.
Hjälp mig igen, talpedagoger!
Också har jag en tabbe med en i min klass som brukar sitta på bussen när jag går på i Bromölla. Och jag låtsas alltid att jag inte ser henne men det känns jättedumt för jag läser alltid av om hon är där eller inte och då råkar blickarna mötas men ändå sätter jag mig nån annan stans utan att hälsa. Det har blivit en sån ond cirkel nu för jag får ångest varje morgon när jag tänker på det. Och jag får ångest när jag går på bussen och hon är där. Men jag kan inte komma på ett enda ämne som jag skulle kunna prata med henne om, och det känns fantastiskt jobbigt. Egentligen är det hennes fel tycker jag. Hon svarar bara ja och nä på frågor och det blir så FANTASTISKT TRYCKT STÄMNING! Om jag hade varit hon så hade jag satt mig längst bak varje dag så att jag skulle slippa den pinsamma stämningen när jag går på bussen. Jag antar att hon inte heller vill prata. Och det har blivit en ond cirkel. Häromdan hade jag bestämmt mig för att sitta med henne och säga att jag var tvungen att läsa boken inför seminariet, men då var där mycket lediga platser så jag låtsades igen som att jag inte såg henne. Åh fan vad jobbig jag är.
Jag har alltid sån ångest när jag är ensam med en person. Det kan vara vem som helst, hur kort tid som helst, men jag känner sånt tryck på mig att föra konversationen framåt. Jag har väldiga problem med tystnad. Men såfort det finns en tredje person så är det ingen ångest alls, då ligger inte ansvares enbart hos mig.
Jag kommer ihåg när jag skulle fika med Elly och Ellen för många herrans år sen, även då ville jag komma lite senare för att jag skulle slippa prata ensam med någon av dem. Och om jag var tvungen att vara ensam med någon ville jag helst ha Elly. En gång var Elly sen och jag fick vara ensam med Ellen, jag kände ångesten knacka på men då säger Ellen plötsligt att hon tycker det är så lätt att prata med mig och att vi har det så bra. Det fick mig verkligen att tänka. Problemet sitter verkligen i mitt huvud. Jag är ingen blyg person, och skulle antagligen hitta ämnen att prata om med de flesta människor. Jag kan prata med gamlingar och ungar, med utvecklingsstörda och hundar. Jag pratar i mun på Eriks mostrar utan problem, jag pratar med taxichaufförer och gitarrkillar på bussen, med expediter och mina grannar. Jag borde ha något att prata om med min klasskamrat, vi har ändå skolan gemensamt. Problemet sitter i mitt huvud.
Hjälp mig igen, talpedagoger!
Kommentarer
Trackback