fuxen - life of Ulla

Anställningsintervjuerna gick bra tror jag. Jag var ungefär en kvart på varje ställe och det kändes som att det var av en positiv anledning. På Hyllie sdf kollade hon bara igenom min ansökan och sa att jag hade jobbat här och där och att jag utbildar mig till det och det. Jag sa JA på alla frågor, hon frågade inget om mig själv nästan. Flera gånger sa hon att jag har fina erfarenheter (vad betyder fina?). Jag sa JA. Sen frågade hon på vilket boende jag ville jobba också sa hon att de på boendet skulle ringa så jag skulle träffa dem och prata om schema. Jag vet inte men jag tror att det betyder att jag fick jobbet. Vetnte.

Efter den första intervjun var jag så avslappnad och fin så jag hann hem till mamma och dricka te och äta macka och sen iväg till nästa intervju. Den var knivigare. Han bad mig berätta om mig själv. Ja vad ska man säga, var ska man börja? Typ jag pluggar till lärare och har inga intressen (kan ju inte säga "dricka öl", skulle kännas lite dumt). Jag gillar att umgås med handikappade för då känner jag mig smart. Kan man ju inte säga. Men jag ledde samtalet in på nåt annat så jag slapp. Trodde det var kirrat. Sen innan jag skulle resa mig och gå sa han att jag skulle säga bra och dåliga saker med mig själv och det var ju helt kört. På bra saker sa jag humor och nåt mer jag inte minns. På dåliga saker sa jag blyg. BLYG! Jag är väl inte blyg? Lite osäker kanske när jag ska ringa om viktiga saker eller när jag är i nya ovana situationer, men blyg! skulle inte tro det. Äh, det kändes inte riktigt som att jag var the chosen one där ändå. Fast man vet aldrig med de där rekryterarna. Han sa att han skulle höra av sig i vilket fall. För det är ju familjen som ska välja och inte han. hejdå.